Sara Ahmed är definitivt en av mina favoritteoretiker. Jag har både lärt mig mycket av henne, och använt hennes tankar och begrepp en hel del i mitt eget skrivande. Men denna, hennes senaste bok, tillhör nog trots allt inte mina favoriter. Mästerverken är enligt mig The cultural politics of emotion (2004), Queer phenomenology (2006) och The promise of happiness (2010). Willful subjects handlar om vilja och mer specifikt om hur “willfulness” (ungefär egensinnighet eller att vara tyckmycken) tillskrivs dem som avviker från det som uppfattas som den ”generella viljan”, det vill säga normen när det gäller kategorier som kön, sexualitet, ras och ålder. En stor del av boken består av en genomgång av vad filosofer, pedagoger, sociologer och författare haft att säga om vilja. Det som är lite intressant är hur Ahmed fastnat för hur distinktionen mellan del och helhet tar sig uttryck genom kroppsmetaforer. Hon har samlat på sig en mängd exempel på hur kroppsdelar och kroppsdelsmetaforer används i kulturen, i allt från Nietzsche till Dr. Strangelove, ungefär. Det är ganska roligt ibland, även om genomgången blir lite seg emellanåt.
De avslutande kapitlen är mer fria reflektioner kring att
privilegier innebär att vara kulturellt uppbackad så att mindre ansträngning
krävs för att göra något, om Occupy-protesterna, bristerna i Zizeks samhällsanalys,
om rasfrågor på queerkonferenser och om att ordet ”demonstrera” är släkt med ordet
”monster”. För mig som läst en hel del av Ahmed tidigare kändes det inte som
att det var supermycket som var nytt, jag vet inte om det är för att de tidiga
böckerna var objektivt bättre eller bara att jag lärde mig mer av dem eftersom
jag läste dem först. Hur som helst så kvarstår The promise of happiness som mitt tips till den som vill läsa något
av samtidens kanske mest intressanta samhälls-, kultur- och feministiska- queer-
och rasteoretiker.
