Den här läste jag i somras, sjukt bra! Simone de Beauvoirs bok om existentialismens etik sätter tvetydigheten i centrum. "Each one has the incomparable taste in his mouth of his own life, and yet each feels himself more insignificant than an insect within the immense collectivity whose limits are one with the earth's." Vi är både enskilda personer och en del av en större värld. Vi bör erkänna denna fundamentala tvetydighet, till skillnad från filosofer som i alla tider försökt förneka detta genom att reducera saker och ting till antingen medvetande eller materialitet, eller liknande.
de Beauvoir är skoningslös i sin kritik mot the serious man, den som låtsas att världen består av objektiva sanningar som man bara lyder, medan människan i själva verket fyller världen med mening. Marxister, skriver hon exempelvis, pratar kanske gärna om historiens objektiva villkor. Men för att ansluta sig till marxismen, att gå med i ett parti, och just ett specifikt parti snarare än ett annat, behöver till och med marxisten ett beslut som ligger hos denne själv. Samma inställning finns hos konservativa som ser världen som ett museum att bevara. Oavsett politisk inställning försöker den seriöse mannen förlora sig i en värld av givna objekt i ett ohederligt försök att utplåna sin egen subjektivitet: "The serious man wills himself to be a god; but he is not one and knows it."
I kontrast mot den seriöse ifrågasätter nihilisten alla värden. Detta är delvis korrekt eftersom världen inte har någon mening i sig, men det är också ohederligt eftersom nihilisten låtsas spela död och förnekar sin egen roll i att göra världen meningsfull. Äventyraren, å andra sidan, ser inte bara till sig själv utan bejakar relationen mellan sig själv och världen genom att kasta sig ut i världen genom äventyr, utforskningar, kärlek, krig, politik, och så vidare. Mot dem som tror att existentialismen bara handlar om jagets egen isolerade vilja, visar de Beauvoir här hur det är både jaget och världen som räknas för existentialismen. Problemet med äventyrarens inställning är att den inte bejakar världen tillräckligt mycket, istället är den upptagen med sina egna äventyr och erövringar som den omgivande världen bara blir en sorts kuliss för. Äventyraren delar nihilistens förakt för människor eftersom andra människors frihet inte betyder något.
Även den passionerade har en utåtriktad relation till världen, och brinner passionerat för något slags objekt som den vill lägga beslag på. Den passionerade fyller världen med spännande och åtråvärda saker, men problemet är att objekten skapas som absoluta, och på så sätt blir andra människor återigen oviktiga. Man kan beundra den stolthet med vilken den passionerade bejakar sin egen smak i världen, skriver de Beauvoir, men samtidigt framkallar den passionerade en känsla av skräck. Denne vill äga skönheten i världen själv, inte dela den med andra, och i denna separation från andra människor förloras med nödvändighet friheten.
Vi kan inte undfly tvetydigheten i vår singulära existens bland andra människor i världen; vi kan inte förneka varken det ena eller det andra. Världen är inte på förhand given att lyda, men samtidigt är allt inte bara upp till mig som enskild individ, för världen skulle vara tom om det enda som fanns var jag. De andra människorna tar inte bara världen ifrån mig, de ger den också till mig:
I concern others and they concern me. ... To will oneself free is also to will others free.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar