Jag har läst Fredrika Spindlers trilogi om Deleuze (2013), Nietzsche (2010) och nu Spinoza (2009) i bakvänd ordning. Från mitt perspektiv började jag med den mest intressanta, och den här gav mig alltså minst. Jag fick skumma mig igenom avsnitt om tid, evighet och bibeltolkning och annat som jag inte tyckte var så spännande. Men några intressanta saker fanns det också:
"Jag ser solen, och jag känner att den bränner mig. Om allt detta formar jag tankar. Men det finns ingenting i denna upplevelse som innehåller den kompletta informationen om solen eller om hur min kropp påverkas av den. Med andra ord är det helt naturligt att jag, när jag ser solen, tror att den är stor som en apelsin, och uppskattar dess temperatur till att vara 'varm'. Erfarenheten ger mig inte kännedom om solens beskaffenhet eller om hur mina ögon påverkas. Min tankeverksamhet är alltså helt naturligt ofullständig, inadekvat, vilket leder till en mängd vanföreställningar både om mig själv och om allt annat." (s.153)
Vi och våra tankar är alltså en effekt av vår kropps varande i världen, och ur det följer "insikten om att individen ... inte är någonting som föregår det kollektiva utan tvärtom ständigt men outtalat formas av detta genom en komplex väv av affektiva trådar" (s.19).
Och i förlängningen: "Varken människan eller någon annan varelse är hos Spinoza fri att vilja eller tänka, och i synnerhet inte välja, eftersom hon oundvikligen determineras av utomstående faktorer vars krafter vida överstiger hennes egna." (s.23)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar