Finns det någon genre som är så kreativitetsdödande som metodböcker? Med undantag för diskursanalys har jag under alla mina år på universitetet försökt undvika dem så långt det varit möjligt... Men: när man skriver en avhandling tvingas man ju förr eller senare formulera sig kring det där med metod. Nu har jag åtminstone lyckats hitta en som har ett lite roligt angreppssätt.
I den här 120-sidiga historien driver författarna tesen att samhällsvetare måste sluta vara så datafixerade. Vi vet inom vetenskapsteorin att vi aldrig kan observera data på något annat sätt än genom vår egna teoretiska glasögon, men empiriskt jobbar vi på som om vi kunde komma åt en objektiv verklighet "där ute" med noggranna metodiska tillvägagångssätt. Istället bör vi ha en mer avslappnad attityd till data, och snarast se vårt empiriska material som en "kritisk dialogpartner" som kan hjälpa oss att ifrågasätta dominerande teorier och synsätt. Det är viktigare att forskningen är intressant än att den har en korrekt metod. Vi ska skapa och lösa mysterier snarare än att gneta på med induktiv kodning. I'm in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar