På jullovet passade jag på att läsa Södertörn-filosofen Fredrika Spindlers nya bok om Deleuze (2013). Gilles Deleuze är en fransk 1968-filosof, ibland beskriven som den mest filosofiska av poststrukturalisterna. Jag hörde först talas om Deleuze genom att han är poppis inom den så kallade nymaterialistiska riktningen inom feministisk teori. De menar ungefär att Butler och diskurs-tänket är helt passé eftersom det reducerar allt till språk, medan vi i själva verket är högst materiella varelser som består av bakterier och annat som flödar omkring i världen och ifrågasätter vår tro på avgränsade individer. Jag tycker fortfarande att kritiken av Butler och Foucault är åtminstone missvisande, kanske också felaktig, men däremot har jag upptäckt att Deleuze är en ganska kul filosof.
Anti-Oedipus som han skrev tillsammans med psykoanalytikern Guattari är en hilarious, helt oseriös men bitvis rolig kritik av psykoanalysen. En del av Deleuze andra böcker är rätt svårtillgängliga, och några av intro-böckerna som finns, av exempelvis Claire Colebrook är skrivna på ren jargong och inte särskilt hjälpsamma. Spindlers bok är däremot ett föredöme! Hon skriver klart och intresseväckande, i boken framstår Deleuze som helt normal och det känns svårt att inte gilla honom efter en sån här bra bok. Det känns roligt att det finns så här bra filosofer i Sverige, hade jag varit student idag hade jag inte tvekat att läsa filosofi på Södertörn. Det som är bra med boken är dessutom att hon struntar i en del av de mer ointressanta temana hos Deleuze och koncentrerar sig på att lyfta fram det som är vettigt.
Till exempel, man börjar inte tänka av sig själv utan bara som ett resultat av att man stöter på något: "Det som kommer först i tänkandet är inbrottet, våldet, fienden, och ingenting förutsätter en filosofi" (s.29). Filosofi handlar inte om att upptäcka sanningen, utan om att skapa begrepp som är intressanta och kan göra något snarare än att avspegla något. Av den här boken lärde jag mig vad ett "immanensplan" är, något jag gått bet på hittills, det är den jordmån eller miljö som ett begreppsskapande utgår från, "grundandet av tänkandets horisont". Bra var också att Spindler diskuterar likheter och skillnader mellan D:s tänkande och fenomenologin, samt kapitlet om Hume som förklarar varför D kallar sig empiricist. Det här är den bästa boken jag känner till om Deleuze, och för den Deleuze-intresserade rekommenderar jag den här boken som intro och om man vill läsa någon originaltext föreslår jag Dialogues II, ett slags intervjubok. Det man fortfarande kan fundera på är hur mycket det "immanenta", det vill säga det lokala och situerade, egentligen passar ihop med det "materiella" där allt är opersonliga blivanden, intensiteter...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar