DEN OKUNNIGE LÄRAREN. FEM LEKTIONER OM INTELLEKTUELL FRIGÖRELSE / JACQUES RANCIÈRE

Jag har varit lite nyfiken på den här ett tag, och nu har jag tagit mig igenom den. Den franske filosofen Jacques Rancière skriver om en fransklärare på 1800-talet som av en slump upptäckte att man kan lära ut det man inte vet. Denne lärare, Jacotot, som inte kunde holländska, lyckades lära några holländska studenter som inte kunde franska, att lära sig franska genom att läsa en parallelltext-bok med uppgiften att på franska förklara vad de hade lärt sig, ungefär. Det visade sig att dessa studenter klarade uppgiften lika bra som vilken fransman som helst, och poängen med boken är att alla kan lära sig allting, genom intellektuell frigörelse. Man relaterar helt enkelt någon aspekt av det okända till något man redan vet, upprepar, imiterar, översätter uppmärksamt, och vips så lär man sig. Därför behövs inte någon som "förklarar" och det som ibland kallas en överföringsmodell av kunskap är onödig, det är bättre att folk lär sig själva än att någon förklarar för dem. Det påminner om Paulo Freires frigörande pedagogik där läraren ska vara en "teacher-student among student-teachers", frigörelse och intellektuell jämlikhet framför hierarki och kunskapsöverföring. På något sätt känns det både radikalt och helt mainstream idag...

OPPRESSION AND LIBERTY / SIMONE WEIL

Simone Weil var en fransk filosof och aktivist, och det är ju alltid intressant att läsa teoretiker som är kvinnor, då de ofta "råkar" vara eller ha varit bortglömda - och dessutom kunde jag inte motstå en bok med titeln Oppression and Liberty. Även om många teoretiker skrivit om orättvisor och makt, så finns det faktiskt inte jättemycket skrivet som explicit handlar om hur vi ska förstå vad förtryck är, och det är den uppgiften som Weil tar sig an:

"The powerful forces that we have to fight are preparing to crush us; and it is true that they can protect us from existing fully, that is to say from stamping the world with the seal of our will. But there is one sphere in which they are powerless. [...] Nothing in the world can prevent us from thinking clearly." (s.22)

Boken är delvis skriven i polemik mot Marx och Weil skriver roligt om honom på flera ställen: "The materialistic method - that instrument which Marx bequeathed us - is an untried instrument; no Marxist has ever really used it, beginning with Marx himself. The only really valuable idea to be found in Marx's writings is also the only one that has been completely neglected. It is not surprising that the social movements springing from Marx have failed." (s. 44)

Samt: "Marx was checked when still a young man by an accident very common in the nineteenth century; he began to take himself seriously. [...] Thenceforth it was impossible for him to preserve the ability to think in the full sense of the word." (s. 161) :-)

Jag tycker Weils "metod" är sympatisk. Hon konstaterar först att "revolution" är ett ganska meningslöst ord, och att den verkliga frågan snarare är hur vi ska bli av med förtryck. Därför presenterar hon först en teori om vad förtryck är, för att sedan teoretiskt beskriva ett fritt samhälle, för att utifrån dessa resonemang slutligen kritisera sin samtid, 1930- och 40-talen. Förtrycksteorin i sig känns ganska inriktad på arbete och produktion och betonar vikten av att tänkande och handlande inte är åtskilda, och är kanske inte superaktuell idag, däremot finns en del intressanta iakttagelser om makt som något i sig instabilt som måste upprätthållas för att fortsätta att existera.

BI. NOTES FOR A BISEXUAL REVOLUTION / SHIRI EISNER

Hur ska man tänka kring bisexualitet och bisexuell politik? Den israeliska aktivisten Shiri Eisner har tänkt igenom detta ordentligt, och samlat sina tankar och reflektioner i en tillgänglig bok på 350 sidor. Bi är inte en självhjälpsbok och handlar inte om hur du accepterar dig själv som bi och hanterar att komma ut, utan mer om bipolitik. Eisner diskuterar hur bisexualitet osynliggörs när hetero- och homosexualitet delar en "mononormativitet", och därigenom framställs som något icke-existerande, som en fas, och bisexuella som opålitliga och obeslutsamma. Men hon kritiserar samtidigt den taktik som går ut på att förneka stereotypen, för genom att hävda att bisexuella inte är obeslutsamma, polygama osv. så osynliggörs samtidigt de bisexuella som är det. Överhuvudtaget är det en styrka med boken att ha ett intersektionellt perspektiv och inte diskutera bisexuella som en enhetlig kategori, utan här finns särskilda kapitel om trans och bi, om män och bi, om ras och bi, om kvinnor och bi. I den andan kallar hon också HBT-rörelsen för the GGGG-rörelsen, the Gay, Gay, Gay & Gay Movement när den domineras av vita cis-män.

Eisner diskuterar också hur bisexualitet kan definieras för att undvika att skriva in en tvåkönsnorm, och istället för "båda könen" föredrar hon formuleringar som "mer än ett kön". Vidare argumenterar hon för att när bisexuella passerar som heterosexuella, så ska det inte förstås som ett "heterosexuellt privilegium", som det ofta beskrivits som inom hbt-världen, utan snarare i termer av "coercive passing", vilket bättre fångar det specifika i bifobin och monosexismen. Texten är skriven för att vara inkluderande, det finns "trigger warnings" och förklarande rutor för akademiska begrepp. För egen del tycker jag att det blir lite wordy ibland, men jag ser poängen med skrivsättet. Sammanfattningsvis en bra bok som på ett genomtänkt sätt vrider och vänder och problematiserar olika idéer om bisexualitet.

SKETCH FOR A SELF-ANALYSIS / PIERRE BOURDIEU

Pierre Bourdieu är en inflytelserik fransk sociolog, mest känd för Distinktionen, en stor studie som bland annat visar hur ens klassposition är starkt relaterad till ens smak, i allt från mat till kultur och politik. Även om jag helt håller med den kritik som finns mot honom utifrån bland annat feministiska och postkoloniala perspektiv, och inte använder mig av hans begreppsvärld särskilt mycket i mitt eget skrivande, så kan jag fortfarande känna att Bourdieu har påverkat mig mycket när det gäller att förstå samhället från ett sociologiskt perspektiv.

Sketch for a self-analysis är en "inte en självbiografi"-biografi, någon slags reflektion över Bourdieus bana och verksamhet. Jag vet inte riktigt varför jag läste den, jag hade hoppats att han skulle dela med sig av lite tips på hur han gått till väga och hur man kan tänka, kanske något i stil med C. Wright Mills klassiker Den sociologiska visionen. Tyvärr får jag väl konstatera att det här inte var så upplyftande läsning. Pierre B skriver mest om sina relationer till andra stora namn i den franska universitetsvärlden, men det handlar nästan uteslutande om vem som gav respektive inte gav erkännande. Han beskriver också hur han varit djupt olycklig och kompenserat för det genom att hänge sig åt sin forskning och ta sitt arbete på väldigt stort allvar: "the inner desolation of solitary grief: frenetic work was also a way of filling an immense void and pulling myself out of despair" (s.71).  Det känns som en klassisk mansklyscha, olyckligheten, i kombination med besattheten av strider och erkännande, som han också gjort till ett centralt tema i sin forskning, och det defensiva skrivsättet där han ständigt försöker försvara sig mot sina kritiker på förhand... Hade det inte varit bättre att bara lägga fram det mer som att, "så här tänker jag och den här analysen har jag gjort"?

Mitt i allt påminns jag också om vad jag gillar med Bourdieu: hans uttryckliga vägran att välja något specifikt befintligt perspektiv och begränsa sig till det, utan att istället inspireras av många olika skolor, ställa dem mot varandra, plocka det bästa, och fundera på sitt eget vis hur allt kan tänkas hänga ihop. Eller som han själv beskriver sin inställning: att samtidigt vara "anti-everything" och "catch-all" (s.69).

WILLFUL SUBJECTS / SARA AHMED

Sara Ahmed är definitivt en av mina favoritteoretiker. Jag har både lärt mig mycket av henne, och använt hennes tankar och begrepp en hel del i mitt eget skrivande. Men denna, hennes senaste bok, tillhör nog trots allt inte mina favoriter. Mästerverken är enligt mig The cultural politics of emotion (2004), Queer phenomenology (2006) och The promise of happiness (2010). Willful subjects handlar om vilja och mer specifikt om hur “willfulness” (ungefär egensinnighet eller att vara tyckmycken) tillskrivs dem som avviker från det som uppfattas som den  ”generella viljan”, det vill säga normen när det gäller kategorier som kön, sexualitet, ras och ålder. En stor del av boken består av en genomgång av vad filosofer, pedagoger, sociologer och författare haft att säga om vilja. Det som är lite intressant är hur Ahmed fastnat för hur distinktionen mellan del och helhet tar sig uttryck genom kroppsmetaforer. Hon har samlat på sig en mängd exempel på hur kroppsdelar och kroppsdelsmetaforer används i kulturen, i allt från Nietzsche till Dr. Strangelove, ungefär. Det är ganska roligt ibland, även om genomgången blir lite seg emellanåt.

De avslutande kapitlen är mer fria reflektioner kring att privilegier innebär att vara kulturellt uppbackad så att mindre ansträngning krävs för att göra något, om Occupy-protesterna, bristerna i Zizeks samhällsanalys, om rasfrågor på queerkonferenser och om att ordet ”demonstrera” är släkt med ordet ”monster”. För mig som läst en hel del av Ahmed tidigare kändes det inte som att det var supermycket som var nytt, jag vet inte om det är för att de tidiga böckerna var objektivt bättre eller bara att jag lärde mig mer av dem eftersom jag läste dem först. Hur som helst så kvarstår The promise of happiness som mitt tips till den som vill läsa något av samtidens kanske mest intressanta samhälls-, kultur- och feministiska- queer- och rasteoretiker.

THE ETHICS OF AMBIGUITY / SIMONE DE BEAUVOIR

Den här läste jag i somras, sjukt bra! Simone de Beauvoirs bok om existentialismens etik sätter tvetydigheten i centrum. "Each one has the incomparable taste in his mouth of his own life, and yet each feels himself more insignificant than an insect within the immense collectivity whose limits are one with the earth's." Vi är både enskilda personer och en del av en större värld. Vi bör erkänna denna fundamentala tvetydighet, till skillnad från filosofer som i alla tider försökt förneka detta genom att reducera saker och ting till antingen medvetande eller materialitet, eller liknande.

de Beauvoir är skoningslös i sin kritik mot the serious man, den som låtsas att världen består av objektiva sanningar som man bara lyder, medan människan i själva verket fyller världen med mening. Marxister, skriver hon exempelvis, pratar kanske gärna om historiens objektiva villkor. Men för att ansluta sig till marxismen, att gå med i ett parti, och just ett specifikt parti snarare än ett annat, behöver till och med marxisten ett beslut som ligger hos denne själv. Samma inställning finns hos konservativa som ser världen som ett museum att bevara. Oavsett politisk inställning försöker den seriöse mannen förlora sig i en värld av givna objekt i ett ohederligt försök att utplåna sin egen subjektivitet: "The serious man wills himself to be a god; but he is not one and knows it."

I kontrast mot den seriöse ifrågasätter nihilisten alla värden. Detta är delvis korrekt eftersom världen inte har någon mening i sig, men det är också ohederligt eftersom nihilisten låtsas spela död och förnekar sin egen roll i att göra världen meningsfull. Äventyraren, å andra sidan, ser inte bara till sig själv utan bejakar relationen mellan sig själv och världen genom att kasta sig ut i världen genom äventyr, utforskningar, kärlek, krig, politik, och så vidare. Mot dem som tror att existentialismen bara handlar om jagets egen isolerade vilja, visar de Beauvoir här hur det är både jaget och världen som räknas för existentialismen. Problemet med äventyrarens inställning är att den inte bejakar världen tillräckligt mycket, istället är den upptagen med sina egna äventyr och erövringar som den omgivande världen bara blir en sorts kuliss för. Äventyraren delar nihilistens förakt för människor eftersom andra människors frihet inte betyder något.

Även den passionerade har en utåtriktad relation till världen, och brinner passionerat för något slags objekt som den vill lägga beslag på. Den passionerade fyller världen med spännande och åtråvärda saker, men problemet är att objekten skapas som absoluta, och på så sätt blir andra människor återigen oviktiga. Man kan beundra den stolthet med vilken den passionerade bejakar sin egen smak i världen, skriver de Beauvoir, men samtidigt framkallar den passionerade en känsla av skräck. Denne vill äga skönheten i världen själv, inte dela den med andra, och i denna separation från andra människor förloras med nödvändighet friheten.

Vi kan inte undfly tvetydigheten i vår singulära existens bland andra människor i världen; vi kan inte förneka varken det ena eller det andra. Världen är inte på förhand given att lyda, men samtidigt är allt inte bara upp till mig som enskild individ, för världen skulle vara tom om det enda som fanns var jag. De andra människorna tar inte bara världen ifrån mig, de ger den också till mig:

I concern others and they concern me. ... To will oneself free is also to will others free.

SPINOZA: MULTITUD, AFFEKT, KRAFT / FREDRIKA SPINDLER

Jag har läst Fredrika Spindlers trilogi om Deleuze (2013), Nietzsche (2010) och nu Spinoza (2009) i bakvänd ordning. Från mitt perspektiv började jag med den mest intressanta, och den här gav mig alltså minst. Jag fick skumma mig igenom avsnitt om tid, evighet och bibeltolkning och annat som jag inte tyckte var så spännande. Men några intressanta saker fanns det också:

"Jag ser solen, och jag känner att den bränner mig. Om allt detta formar jag tankar. Men det finns ingenting i denna upplevelse som innehåller den kompletta informationen om solen eller om hur min kropp påverkas av den. Med andra ord är det helt naturligt att jag, när jag ser solen, tror att den är stor som en apelsin, och uppskattar dess temperatur till att vara 'varm'. Erfarenheten ger mig inte kännedom om solens beskaffenhet eller om hur mina ögon påverkas. Min tankeverksamhet är alltså helt naturligt ofullständig, inadekvat, vilket leder till en mängd vanföreställningar både om mig själv och om allt annat." (s.153)

Vi och våra tankar är alltså en effekt av vår kropps varande i världen, och ur det följer "insikten om att individen ... inte är någonting som föregår det kollektiva utan tvärtom ständigt men outtalat formas av detta genom en komplex väv av affektiva trådar" (s.19).

Och i förlängningen: "Varken människan eller någon annan varelse är hos Spinoza fri att vilja eller tänka, och i synnerhet inte välja, eftersom hon oundvikligen determineras av utomstående faktorer vars krafter vida överstiger hennes egna." (s.23)