SPINOZA: MULTITUD, AFFEKT, KRAFT / FREDRIKA SPINDLER

Jag har läst Fredrika Spindlers trilogi om Deleuze (2013), Nietzsche (2010) och nu Spinoza (2009) i bakvänd ordning. Från mitt perspektiv började jag med den mest intressanta, och den här gav mig alltså minst. Jag fick skumma mig igenom avsnitt om tid, evighet och bibeltolkning och annat som jag inte tyckte var så spännande. Men några intressanta saker fanns det också:

"Jag ser solen, och jag känner att den bränner mig. Om allt detta formar jag tankar. Men det finns ingenting i denna upplevelse som innehåller den kompletta informationen om solen eller om hur min kropp påverkas av den. Med andra ord är det helt naturligt att jag, när jag ser solen, tror att den är stor som en apelsin, och uppskattar dess temperatur till att vara 'varm'. Erfarenheten ger mig inte kännedom om solens beskaffenhet eller om hur mina ögon påverkas. Min tankeverksamhet är alltså helt naturligt ofullständig, inadekvat, vilket leder till en mängd vanföreställningar både om mig själv och om allt annat." (s.153)

Vi och våra tankar är alltså en effekt av vår kropps varande i världen, och ur det följer "insikten om att individen ... inte är någonting som föregår det kollektiva utan tvärtom ständigt men outtalat formas av detta genom en komplex väv av affektiva trådar" (s.19).

Och i förlängningen: "Varken människan eller någon annan varelse är hos Spinoza fri att vilja eller tänka, och i synnerhet inte välja, eftersom hon oundvikligen determineras av utomstående faktorer vars krafter vida överstiger hennes egna." (s.23)

ON INTELLECTUAL ACTIVISM / PATRICIA HILL COLLINS

Patricia Hill Collins är en av världens bästa sociologer och en central figur inom intersektionalitetsforskning. Hon är kanske mest känd för boken Black Feminist Thought (1990) som visade värdet av svarta kvinnors tänkande, trots att det ofta marginaliserats både inom en mansdominerad antirasism och en vit feminism, för att inte tala om inom sociologiämnet. On intellectual activism (2012) är ett slags intellektuell biografi där Hill Collins reflekterar över sin forskning. Boken innehåller 20 relativt korta kapitel indelade i fem delar med rubriker som Svart feminism, Kunskapssociologi, Intellektuell aktivism. Texterna består av essäer, tal och intervjuer samt små reflexiva essäer som sätter dem i ett sammanhang. Hill Collins ger sin syn inte bara på olika ämnen som utbildning, rasism eller sociologins möjligheter, utan minst lika mycket på varför och hur hon skrivit sina böcker som en "outsider within", hur hon resonerat kring vem hon riktat sig till, vad hon velat åstadkomma med dem, skillnaden mellan "att säga sanningen till makten" och "att säga sanningen till folket", och så vidare. Hill Collins är en intellektuell aktivist som vägrar välja mellan forskning och aktivism, men också mellan klass, ras, kön och sexualitet. Klokt och lärorikt!

NIETZSCHE: KROPP, KONST, KUNSKAP / FREDRIKA SPINDLER

Nietzsche dyker ju upp lite här och var i texter av tänkare som Foucault, Butler, Deleuze, men vad säger han egentligen? Spindlers bok är en slags bra och lättläst sammanfattning av det som poststrukturalisterna tycker är värdefullt hos Nietzsche. Med andra ord inte så mycket om övermänniskor och liknande, men desto mer om att all kunskap är perspektivistisk och kommer från en ständigt pågående utvärdering av de intryck som vår kropp erfar i världen. Kroppen före medvetandet alltså, och perspektivismen framför objektiviteten. Jag gillar att Spindler lyfter fram utvärdering som centralt hos Nietzsche. Vår kunskap kan aldrig vara objektiv eftersom den utgår från ett en specifik kroppslig erfarenhet, och därför kan det inte finnas några eviga sanningar eller liknande. Samtidigt handlar det inte om ren godtycklighet, utan vi skapar mening och kunskap som ett resultat av att vi utvärderar världen:

"Vår kropp, det vill säga helheten av våra instinkter, känslor och erfarenheter, är långt mera mäktig än vår förmåga att 'tänka', en förmåga som ständigt trasslar in sig i det täta grenverk av åsikter, övertygelser och fördomar som utgör vår historia. [...] den kroppsliga funktionen sätter villkoren för vår tankemässiga och språkliga verksamhet. Kroppen, i ständig kontakt och konfrontation med en hotande yttervärld, definierar sig genom en ständigt utvärderande och tolkande aktivitet [...] Följaktligen kan våra idéer, dessa kroppsliga tolkningar, inte vara annat än partiella, perspektivistiska, villkorligt determinerade" (s.90)

QUALITATIVE RESEARCH AND THEORY DEVELOPMENT / MATS ALVESSON & DAN KÄRREMAN

Finns det någon genre som är så kreativitetsdödande som metodböcker? Med undantag för diskursanalys har jag under alla mina år på universitetet försökt undvika dem så långt det varit möjligt... Men: när man skriver en avhandling tvingas man ju förr eller senare formulera sig kring det där med metod. Nu har jag åtminstone lyckats hitta en som har ett lite roligt angreppssätt.

I den här 120-sidiga historien driver författarna tesen att samhällsvetare måste sluta vara så datafixerade. Vi vet inom vetenskapsteorin att vi aldrig kan observera data på något annat sätt än genom vår egna teoretiska glasögon, men empiriskt jobbar vi på som om vi kunde komma åt en objektiv verklighet "där ute" med noggranna metodiska tillvägagångssätt. Istället bör vi ha en mer avslappnad attityd till data, och snarast se vårt empiriska material som en "kritisk dialogpartner" som kan hjälpa oss att ifrågasätta dominerande teorier och synsätt. Det är viktigare att forskningen är intressant än att den har en korrekt metod. Vi ska skapa och lösa mysterier snarare än att gneta på med induktiv kodning. I'm in.

RESPONSIBILITY FOR JUSTICE / IRIS MARION YOUNG

Vilket ansvar har vi för strukturella orättvisor? Det är temat för rättviseteoretikern Iris Marion Youngs postumt utgivna Responsibility for justice (2011). Young är en tänkare som jag gillar mycket, hon är kanske mest känd för sin essä om förtryckets fem ansikten, men har också skrivit andra intressanta texter. Hon är också något av en stilistisk förebild för mig, hon skriver väldigt klart och tydligt, gömmer sig aldrig bakom akademisk jargong, utan kan sammanfatta komplicerade teorier och debatter på ett redigt men ändå rättvisande sätt. Hon brukar ofta utgå från någon för rättviserörelser viktig politisk fråga, och visa hur etablerade teorier kommer till korta med att förstå den, för att sedan visa hur vi bör tänka istället.

I den här boken diskuterar hon alltså vårt ansvar för att komma till rätta med ojämlika strukturer. Halva boken ägnas åt att etablera att vi har ett sådant ansvar, i dialog med rättviseteoretiker inom den analytiska filosofin, men lika mycket med samhällsteoretiker som Giddens och Bourdieu, samt inte minst Hannah Arendts tankar om ansvar, som hon både kritiserar och vidareutvecklar. I korthet landar det hela i att vi bör förstå ansvar genom en "social connection model" där vi alla har ansvar för de strukturer som vi på något sätt är delaktiga i.

Samtidigt har alla inte lika mycket ansvar för att förändra strukturer, utan ansvaret ökar ju mer makt, inflytande och privilegier vi har. Ansvaret är också gemensamt och pekar framåt mot kollektivt handlande snarare än bakåt och mot enskilda individer, vilket är mer en juridisk "liability model".

Hon har också ett viktigt kapitel om olika sätt att undfly sitt ansvar. För det första kan vi låtsas att vi inte har något val. För det andra kan vi förneka att det överhuvudtaget finns någon koppling mellan oss och de utsatta. För det tredje kan vi säga att vi visst tar ansvar men för dem vi träffar - vilket sannolikt är människor som är ungefär lika privilegierade som oss själva. Och för det fjärde kan vi hävda att det inte är just vårt jobb - vilket är ett sätt att förneka att vi är medborgare som deltar i samhället.

Tänk om valrörelsen kunde utgå från frågan om vårt ansvar för struktuerella orättvisor?

"SAMHÄLLET MÅSTE FÖRSVARAS" / MICHEL FOUCAULT

TankeKraft har börjat ge ut Foucaults föreläsningar vid Collège de France i en bokserie. Jag köpte "Samhället måste försvaras" (2008) när den kom ut men har inte orkat läsa den förrän nu. Temat för boken är ungefär relationen mellan krig, politik och samhälle. Är kriget politikens fortsättning med andra medel, eller är politiken krigets fortsättning med andra medel?

Till att börja med kan man konstatera att Collège de France verkar vara ett speciellt ställe: Professorerna undervisar 26 timmar per år, resten av tiden är fri banbrytande forskning, föreläsningarna som drar fem hundra personer är öppna, studenterna behöver inte registrera sig, inga betyg och så vidare...

Precis som de flesta andra Foucault-böcker innehåller den här superintressanta teorier om makt varvat med långtråkiga historiska utläggningar som man får skumma sig igenom. Foucault börjar i att på ett tydligt sätt gå igenom de grundläggande dragen i sin syn på makt: det handlar om att se makt i termer av ett spel av styrkeförhållanden snarare än något "juridiskt" som kan reduceras till Lagen eller den Härskande klassen. Mot den marxistiska synen att alla maktförhållanden kan reduceras till kapitalismen kräver Foucault en mer specifik maktteori: "Jag tror att vad som helst kan härledas från det allmänna fenomen som borgerskapets herravälde innebär." (s.44)

Ok, så Foucault startar i sin egen maktsyn, det vill säga makten som styrkeförhållanden, eller politiken som krigets fortsättning. Sedan ställer han på klassiskt Foucault-manér frågan: Men hur uppstod den här synen egentligen? Och så ger han sig i kast med att historisera denna syn. I vanliga fall brukar det finnas en tydlig poäng när Foucault utgår från något samtida och sen historiserar det för att kritisera samtidsförhållandena. Det klassiska exemplet är väl hans idé om att "sodomiten var återfallsförbrytare, den homosexuella är nu en art". Men här kommer liksom ingen tvist på slutet, jag väntar på någon poäng som ska kasta om hela utgångspunkten för studien men den kommer aldrig. Det kanske är anledningen till att den här boken inte är bland hans mest kända, eller så har jag missat nåt väsentligt, eller så är det att det är just en serie föreläsningar utgivna som en bok... Behållningen tyckte jag i alla fall var den tydliga presentationen av F:s maktsyn.

INTERSEKTIONALITET / PAULINA DE LOS REYES & DIANA MULINARI

"Hur kan maktrelationer i den postkoloniala världen göras begripliga? På vilket sätt är traditionella feministiska förklaringar till maktens konstituering kopplade till vithetens hegemoni? Hur artikuleras materiell ojämlikhet med diskursiva föreställningar om 'den andra'?"

Så inleds Intersektionalitet: Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap (2005). Jag skulle vilja säga att det här är lite av en bortglömd klassiker. Många refererar till antologin Maktens (o)lika förklädnader som kom nåt år innan, men av någon outgrundlig anledning verkar få gilla den här boken. Jag minns att jag köpte boken samma dag den kom ut, och den har betytt mycket för mig. Från att ha varit en student med splittrade intressen kring saker som globala maktfrågor, klassojämlikheter och genus, som framstod som helt olika och orelaterade saker, blev jag i och med den här boken någon som var intresserad av intersektionalitet!

Paulina de los Reyes & Diana Mulinari presenterar intersektionalitet som ett helhetsperspektiv på frågor om ojämlikhet, och en huvudtanke är att man inte kan välja bort till exempel ras, klass eller kön utan att få en bristfällig analys som reproducerar maktförhållanden snarare än att ifrågasätta dem. De insisterar bland annat på att situera svensk feminism i en postkolonial värld, och menar att intersektionalitet utmanar den (då) rådande förståelsen inom svensk feminism av genus som den mest centrala eller överordnade kategorin. De kritiserar också idén om "feminismer" i plural, eftersom det gör att postkolonial kritik framstår som något som kan väljas bort.

Med andra ord ställer boken fortfarande aktuella frågor, inte minst till vita som gillar att slänga sig med intersektionalitetsbegreppet utan att vara särskilt intresserade av ras, rasism och rasifiering... Kritiken riktar sig mot "feminismens deltagande i processer av exkludering och stigmatisering genom ställningstaganden som legitimerar lönearbetet, heteronormen, vithetens överhöghet och nationens självklara centralitet" (s.124-5).

Boken är också bra för att den samlar ihop flera olika debatter och perspektiv och visar hur de kan ses som relevanta för en intersektionell problematik. Exempelvis debatten mellan Butler och Fraser, Black feminism, postkolonial feministisk kritik, men också teoretiker utanför feminismen som Marx, Foucault, Tilly, Balibar & Wallerstein. Det är mycket intressant som ryms inom bokens pärmar, och som tål att tänkas på, men också argument som känns mindre övertygande, som den Fraser-inspirerade gränsdragningen mellan olika former av ojämlikhet, där vissa ses som mer "beständiga" och centrala än andra.

EUROPEAN OTHERS / FATIMA EL-TAYEB

Hur ska man egentligen tänka kring rasfrågor i Europa, och hur hänger de samman med kön och sexualitet? En riktigt bra bok om dessa frågor är European others: Queering ethnicity in postnational Europe (2011) av Fatima El-Tayeb. El-Tayeb tar ett komparativt europeiskt perspektiv, vilket undviker både idén att ras bara finns i USA och absolut inte i Europa, och idén att ras måste diskuteras väldigt mycket i relation till en specifik nationalstat, t ex allt tal om "Swedish exceptionalism" när det gäller Sverige. Tvärtemot dessa uppfattningar visar El-Tayeb att det finns stora likheter mellan europeiska länder, människor som inte är vita blir sedda som icke-svenskar, icke-tyskar osv. vilket gör det hela till ett gemensamt europeiskt rasproblem.

European others innehåller bra diskussioner om hur man kan tänka kring ras i Europa teoretiskt, men också analys av debatter om invandring och muslimer, hiphopkulturens betydelse som en minoritetskultur för att synliggöra rasism och erfarenheter av att vara rasifierad i Europa, queer poesi med mera. Den undersöker inte bara dominerande diskurser utan också vad de "Europeiska Andra" själva uttrycker. Två icke-vita tyskar blir tilltalade på bussen och får höra att de pratar så bra tyska (för att vara "invandrare"). Svaret: "Tyska är ett så lätt språk".

WHY STORIES MATTER / CLARE HEMMINGS

På 70-talet var alla feminister essentialister, men i och med Judith Butler och poststrukturalismen vet vi nu bättre, beväpnade med intersektionalitsteorier och tankar om skillnad har vi nu en mycket mer komplex förståelse av makten än nånsin tidigare. Nej, det var på 70-talet som feminismen var verkligt radikal, vi hade en kvinnorörelse som var aktiv och levande, nu finns inte det längre och istället för feministisk solidaritet har vi fått en generation feminister som gör karriär i den nyliberala akademin och glömmer de stora viktiga frågorna. Nej, visserligen blev vi kanske förförda av den språkliga vändningen, men nu vet vi bättre, vi kan lämna den där språkfixeringen åt sidan och återvända till materialiteten fast på nya sätt.

Känns berättelserna bekanta? Var befinner sig feminismen? Ebba Witt-Brattström eller Tiina Rosenberg? I Why stories matter (2011) undersöker Clare Hemmings, professor i feministisk teori vid LSE i London, de dominerande narrativ som feministisk teori berättas genom. Det här en smart bok, som undersöker hur teori berättas. Inte minst fäster hon uppmärksamheten på hur stora likheter det finns mellan de dominerande berättelserna om feminismens utveckling trots att de är polariserade mot varandra: att förr var 70-talet, att Butler och 90-talet var en viktig vändning, att Svart feminism enbart hör hemma på 1980-talet osv.

"Despite the complexity of the last few decades of feminist theory - its dizzying array of authors, objects, disciplines, and practices - the story of its past is consistently told as a series of interlocking narratives of progress, loss, and return that oversimplify this complex history and position feminist subjects as needing to inhabit a theoretical and political cutting edge in the present." (s.3)

En fin bok som komplicerar våra förgivettagna narrativ, intressant för alla som är intresserade av feminism och teori. Innehåller också spännande analyser av affektivitet i texter och hur citeringspraktiker är performativa och skapar den historia som de påstås utgå ifrån.