DEN OKUNNIGE LÄRAREN. FEM LEKTIONER OM INTELLEKTUELL FRIGÖRELSE / JACQUES RANCIÈRE

Jag har varit lite nyfiken på den här ett tag, och nu har jag tagit mig igenom den. Den franske filosofen Jacques Rancière skriver om en fransklärare på 1800-talet som av en slump upptäckte att man kan lära ut det man inte vet. Denne lärare, Jacotot, som inte kunde holländska, lyckades lära några holländska studenter som inte kunde franska, att lära sig franska genom att läsa en parallelltext-bok med uppgiften att på franska förklara vad de hade lärt sig, ungefär. Det visade sig att dessa studenter klarade uppgiften lika bra som vilken fransman som helst, och poängen med boken är att alla kan lära sig allting, genom intellektuell frigörelse. Man relaterar helt enkelt någon aspekt av det okända till något man redan vet, upprepar, imiterar, översätter uppmärksamt, och vips så lär man sig. Därför behövs inte någon som "förklarar" och det som ibland kallas en överföringsmodell av kunskap är onödig, det är bättre att folk lär sig själva än att någon förklarar för dem. Det påminner om Paulo Freires frigörande pedagogik där läraren ska vara en "teacher-student among student-teachers", frigörelse och intellektuell jämlikhet framför hierarki och kunskapsöverföring. På något sätt känns det både radikalt och helt mainstream idag...

OPPRESSION AND LIBERTY / SIMONE WEIL

Simone Weil var en fransk filosof och aktivist, och det är ju alltid intressant att läsa teoretiker som är kvinnor, då de ofta "råkar" vara eller ha varit bortglömda - och dessutom kunde jag inte motstå en bok med titeln Oppression and Liberty. Även om många teoretiker skrivit om orättvisor och makt, så finns det faktiskt inte jättemycket skrivet som explicit handlar om hur vi ska förstå vad förtryck är, och det är den uppgiften som Weil tar sig an:

"The powerful forces that we have to fight are preparing to crush us; and it is true that they can protect us from existing fully, that is to say from stamping the world with the seal of our will. But there is one sphere in which they are powerless. [...] Nothing in the world can prevent us from thinking clearly." (s.22)

Boken är delvis skriven i polemik mot Marx och Weil skriver roligt om honom på flera ställen: "The materialistic method - that instrument which Marx bequeathed us - is an untried instrument; no Marxist has ever really used it, beginning with Marx himself. The only really valuable idea to be found in Marx's writings is also the only one that has been completely neglected. It is not surprising that the social movements springing from Marx have failed." (s. 44)

Samt: "Marx was checked when still a young man by an accident very common in the nineteenth century; he began to take himself seriously. [...] Thenceforth it was impossible for him to preserve the ability to think in the full sense of the word." (s. 161) :-)

Jag tycker Weils "metod" är sympatisk. Hon konstaterar först att "revolution" är ett ganska meningslöst ord, och att den verkliga frågan snarare är hur vi ska bli av med förtryck. Därför presenterar hon först en teori om vad förtryck är, för att sedan teoretiskt beskriva ett fritt samhälle, för att utifrån dessa resonemang slutligen kritisera sin samtid, 1930- och 40-talen. Förtrycksteorin i sig känns ganska inriktad på arbete och produktion och betonar vikten av att tänkande och handlande inte är åtskilda, och är kanske inte superaktuell idag, däremot finns en del intressanta iakttagelser om makt som något i sig instabilt som måste upprätthållas för att fortsätta att existera.

BI. NOTES FOR A BISEXUAL REVOLUTION / SHIRI EISNER

Hur ska man tänka kring bisexualitet och bisexuell politik? Den israeliska aktivisten Shiri Eisner har tänkt igenom detta ordentligt, och samlat sina tankar och reflektioner i en tillgänglig bok på 350 sidor. Bi är inte en självhjälpsbok och handlar inte om hur du accepterar dig själv som bi och hanterar att komma ut, utan mer om bipolitik. Eisner diskuterar hur bisexualitet osynliggörs när hetero- och homosexualitet delar en "mononormativitet", och därigenom framställs som något icke-existerande, som en fas, och bisexuella som opålitliga och obeslutsamma. Men hon kritiserar samtidigt den taktik som går ut på att förneka stereotypen, för genom att hävda att bisexuella inte är obeslutsamma, polygama osv. så osynliggörs samtidigt de bisexuella som är det. Överhuvudtaget är det en styrka med boken att ha ett intersektionellt perspektiv och inte diskutera bisexuella som en enhetlig kategori, utan här finns särskilda kapitel om trans och bi, om män och bi, om ras och bi, om kvinnor och bi. I den andan kallar hon också HBT-rörelsen för the GGGG-rörelsen, the Gay, Gay, Gay & Gay Movement när den domineras av vita cis-män.

Eisner diskuterar också hur bisexualitet kan definieras för att undvika att skriva in en tvåkönsnorm, och istället för "båda könen" föredrar hon formuleringar som "mer än ett kön". Vidare argumenterar hon för att när bisexuella passerar som heterosexuella, så ska det inte förstås som ett "heterosexuellt privilegium", som det ofta beskrivits som inom hbt-världen, utan snarare i termer av "coercive passing", vilket bättre fångar det specifika i bifobin och monosexismen. Texten är skriven för att vara inkluderande, det finns "trigger warnings" och förklarande rutor för akademiska begrepp. För egen del tycker jag att det blir lite wordy ibland, men jag ser poängen med skrivsättet. Sammanfattningsvis en bra bok som på ett genomtänkt sätt vrider och vänder och problematiserar olika idéer om bisexualitet.

SKETCH FOR A SELF-ANALYSIS / PIERRE BOURDIEU

Pierre Bourdieu är en inflytelserik fransk sociolog, mest känd för Distinktionen, en stor studie som bland annat visar hur ens klassposition är starkt relaterad till ens smak, i allt från mat till kultur och politik. Även om jag helt håller med den kritik som finns mot honom utifrån bland annat feministiska och postkoloniala perspektiv, och inte använder mig av hans begreppsvärld särskilt mycket i mitt eget skrivande, så kan jag fortfarande känna att Bourdieu har påverkat mig mycket när det gäller att förstå samhället från ett sociologiskt perspektiv.

Sketch for a self-analysis är en "inte en självbiografi"-biografi, någon slags reflektion över Bourdieus bana och verksamhet. Jag vet inte riktigt varför jag läste den, jag hade hoppats att han skulle dela med sig av lite tips på hur han gått till väga och hur man kan tänka, kanske något i stil med C. Wright Mills klassiker Den sociologiska visionen. Tyvärr får jag väl konstatera att det här inte var så upplyftande läsning. Pierre B skriver mest om sina relationer till andra stora namn i den franska universitetsvärlden, men det handlar nästan uteslutande om vem som gav respektive inte gav erkännande. Han beskriver också hur han varit djupt olycklig och kompenserat för det genom att hänge sig åt sin forskning och ta sitt arbete på väldigt stort allvar: "the inner desolation of solitary grief: frenetic work was also a way of filling an immense void and pulling myself out of despair" (s.71).  Det känns som en klassisk mansklyscha, olyckligheten, i kombination med besattheten av strider och erkännande, som han också gjort till ett centralt tema i sin forskning, och det defensiva skrivsättet där han ständigt försöker försvara sig mot sina kritiker på förhand... Hade det inte varit bättre att bara lägga fram det mer som att, "så här tänker jag och den här analysen har jag gjort"?

Mitt i allt påminns jag också om vad jag gillar med Bourdieu: hans uttryckliga vägran att välja något specifikt befintligt perspektiv och begränsa sig till det, utan att istället inspireras av många olika skolor, ställa dem mot varandra, plocka det bästa, och fundera på sitt eget vis hur allt kan tänkas hänga ihop. Eller som han själv beskriver sin inställning: att samtidigt vara "anti-everything" och "catch-all" (s.69).

WILLFUL SUBJECTS / SARA AHMED

Sara Ahmed är definitivt en av mina favoritteoretiker. Jag har både lärt mig mycket av henne, och använt hennes tankar och begrepp en hel del i mitt eget skrivande. Men denna, hennes senaste bok, tillhör nog trots allt inte mina favoriter. Mästerverken är enligt mig The cultural politics of emotion (2004), Queer phenomenology (2006) och The promise of happiness (2010). Willful subjects handlar om vilja och mer specifikt om hur “willfulness” (ungefär egensinnighet eller att vara tyckmycken) tillskrivs dem som avviker från det som uppfattas som den  ”generella viljan”, det vill säga normen när det gäller kategorier som kön, sexualitet, ras och ålder. En stor del av boken består av en genomgång av vad filosofer, pedagoger, sociologer och författare haft att säga om vilja. Det som är lite intressant är hur Ahmed fastnat för hur distinktionen mellan del och helhet tar sig uttryck genom kroppsmetaforer. Hon har samlat på sig en mängd exempel på hur kroppsdelar och kroppsdelsmetaforer används i kulturen, i allt från Nietzsche till Dr. Strangelove, ungefär. Det är ganska roligt ibland, även om genomgången blir lite seg emellanåt.

De avslutande kapitlen är mer fria reflektioner kring att privilegier innebär att vara kulturellt uppbackad så att mindre ansträngning krävs för att göra något, om Occupy-protesterna, bristerna i Zizeks samhällsanalys, om rasfrågor på queerkonferenser och om att ordet ”demonstrera” är släkt med ordet ”monster”. För mig som läst en hel del av Ahmed tidigare kändes det inte som att det var supermycket som var nytt, jag vet inte om det är för att de tidiga böckerna var objektivt bättre eller bara att jag lärde mig mer av dem eftersom jag läste dem först. Hur som helst så kvarstår The promise of happiness som mitt tips till den som vill läsa något av samtidens kanske mest intressanta samhälls-, kultur- och feministiska- queer- och rasteoretiker.

THE ETHICS OF AMBIGUITY / SIMONE DE BEAUVOIR

Den här läste jag i somras, sjukt bra! Simone de Beauvoirs bok om existentialismens etik sätter tvetydigheten i centrum. "Each one has the incomparable taste in his mouth of his own life, and yet each feels himself more insignificant than an insect within the immense collectivity whose limits are one with the earth's." Vi är både enskilda personer och en del av en större värld. Vi bör erkänna denna fundamentala tvetydighet, till skillnad från filosofer som i alla tider försökt förneka detta genom att reducera saker och ting till antingen medvetande eller materialitet, eller liknande.

de Beauvoir är skoningslös i sin kritik mot the serious man, den som låtsas att världen består av objektiva sanningar som man bara lyder, medan människan i själva verket fyller världen med mening. Marxister, skriver hon exempelvis, pratar kanske gärna om historiens objektiva villkor. Men för att ansluta sig till marxismen, att gå med i ett parti, och just ett specifikt parti snarare än ett annat, behöver till och med marxisten ett beslut som ligger hos denne själv. Samma inställning finns hos konservativa som ser världen som ett museum att bevara. Oavsett politisk inställning försöker den seriöse mannen förlora sig i en värld av givna objekt i ett ohederligt försök att utplåna sin egen subjektivitet: "The serious man wills himself to be a god; but he is not one and knows it."

I kontrast mot den seriöse ifrågasätter nihilisten alla värden. Detta är delvis korrekt eftersom världen inte har någon mening i sig, men det är också ohederligt eftersom nihilisten låtsas spela död och förnekar sin egen roll i att göra världen meningsfull. Äventyraren, å andra sidan, ser inte bara till sig själv utan bejakar relationen mellan sig själv och världen genom att kasta sig ut i världen genom äventyr, utforskningar, kärlek, krig, politik, och så vidare. Mot dem som tror att existentialismen bara handlar om jagets egen isolerade vilja, visar de Beauvoir här hur det är både jaget och världen som räknas för existentialismen. Problemet med äventyrarens inställning är att den inte bejakar världen tillräckligt mycket, istället är den upptagen med sina egna äventyr och erövringar som den omgivande världen bara blir en sorts kuliss för. Äventyraren delar nihilistens förakt för människor eftersom andra människors frihet inte betyder något.

Även den passionerade har en utåtriktad relation till världen, och brinner passionerat för något slags objekt som den vill lägga beslag på. Den passionerade fyller världen med spännande och åtråvärda saker, men problemet är att objekten skapas som absoluta, och på så sätt blir andra människor återigen oviktiga. Man kan beundra den stolthet med vilken den passionerade bejakar sin egen smak i världen, skriver de Beauvoir, men samtidigt framkallar den passionerade en känsla av skräck. Denne vill äga skönheten i världen själv, inte dela den med andra, och i denna separation från andra människor förloras med nödvändighet friheten.

Vi kan inte undfly tvetydigheten i vår singulära existens bland andra människor i världen; vi kan inte förneka varken det ena eller det andra. Världen är inte på förhand given att lyda, men samtidigt är allt inte bara upp till mig som enskild individ, för världen skulle vara tom om det enda som fanns var jag. De andra människorna tar inte bara världen ifrån mig, de ger den också till mig:

I concern others and they concern me. ... To will oneself free is also to will others free.

SPINOZA: MULTITUD, AFFEKT, KRAFT / FREDRIKA SPINDLER

Jag har läst Fredrika Spindlers trilogi om Deleuze (2013), Nietzsche (2010) och nu Spinoza (2009) i bakvänd ordning. Från mitt perspektiv började jag med den mest intressanta, och den här gav mig alltså minst. Jag fick skumma mig igenom avsnitt om tid, evighet och bibeltolkning och annat som jag inte tyckte var så spännande. Men några intressanta saker fanns det också:

"Jag ser solen, och jag känner att den bränner mig. Om allt detta formar jag tankar. Men det finns ingenting i denna upplevelse som innehåller den kompletta informationen om solen eller om hur min kropp påverkas av den. Med andra ord är det helt naturligt att jag, när jag ser solen, tror att den är stor som en apelsin, och uppskattar dess temperatur till att vara 'varm'. Erfarenheten ger mig inte kännedom om solens beskaffenhet eller om hur mina ögon påverkas. Min tankeverksamhet är alltså helt naturligt ofullständig, inadekvat, vilket leder till en mängd vanföreställningar både om mig själv och om allt annat." (s.153)

Vi och våra tankar är alltså en effekt av vår kropps varande i världen, och ur det följer "insikten om att individen ... inte är någonting som föregår det kollektiva utan tvärtom ständigt men outtalat formas av detta genom en komplex väv av affektiva trådar" (s.19).

Och i förlängningen: "Varken människan eller någon annan varelse är hos Spinoza fri att vilja eller tänka, och i synnerhet inte välja, eftersom hon oundvikligen determineras av utomstående faktorer vars krafter vida överstiger hennes egna." (s.23)

ON INTELLECTUAL ACTIVISM / PATRICIA HILL COLLINS

Patricia Hill Collins är en av världens bästa sociologer och en central figur inom intersektionalitetsforskning. Hon är kanske mest känd för boken Black Feminist Thought (1990) som visade värdet av svarta kvinnors tänkande, trots att det ofta marginaliserats både inom en mansdominerad antirasism och en vit feminism, för att inte tala om inom sociologiämnet. On intellectual activism (2012) är ett slags intellektuell biografi där Hill Collins reflekterar över sin forskning. Boken innehåller 20 relativt korta kapitel indelade i fem delar med rubriker som Svart feminism, Kunskapssociologi, Intellektuell aktivism. Texterna består av essäer, tal och intervjuer samt små reflexiva essäer som sätter dem i ett sammanhang. Hill Collins ger sin syn inte bara på olika ämnen som utbildning, rasism eller sociologins möjligheter, utan minst lika mycket på varför och hur hon skrivit sina böcker som en "outsider within", hur hon resonerat kring vem hon riktat sig till, vad hon velat åstadkomma med dem, skillnaden mellan "att säga sanningen till makten" och "att säga sanningen till folket", och så vidare. Hill Collins är en intellektuell aktivist som vägrar välja mellan forskning och aktivism, men också mellan klass, ras, kön och sexualitet. Klokt och lärorikt!

NIETZSCHE: KROPP, KONST, KUNSKAP / FREDRIKA SPINDLER

Nietzsche dyker ju upp lite här och var i texter av tänkare som Foucault, Butler, Deleuze, men vad säger han egentligen? Spindlers bok är en slags bra och lättläst sammanfattning av det som poststrukturalisterna tycker är värdefullt hos Nietzsche. Med andra ord inte så mycket om övermänniskor och liknande, men desto mer om att all kunskap är perspektivistisk och kommer från en ständigt pågående utvärdering av de intryck som vår kropp erfar i världen. Kroppen före medvetandet alltså, och perspektivismen framför objektiviteten. Jag gillar att Spindler lyfter fram utvärdering som centralt hos Nietzsche. Vår kunskap kan aldrig vara objektiv eftersom den utgår från ett en specifik kroppslig erfarenhet, och därför kan det inte finnas några eviga sanningar eller liknande. Samtidigt handlar det inte om ren godtycklighet, utan vi skapar mening och kunskap som ett resultat av att vi utvärderar världen:

"Vår kropp, det vill säga helheten av våra instinkter, känslor och erfarenheter, är långt mera mäktig än vår förmåga att 'tänka', en förmåga som ständigt trasslar in sig i det täta grenverk av åsikter, övertygelser och fördomar som utgör vår historia. [...] den kroppsliga funktionen sätter villkoren för vår tankemässiga och språkliga verksamhet. Kroppen, i ständig kontakt och konfrontation med en hotande yttervärld, definierar sig genom en ständigt utvärderande och tolkande aktivitet [...] Följaktligen kan våra idéer, dessa kroppsliga tolkningar, inte vara annat än partiella, perspektivistiska, villkorligt determinerade" (s.90)

QUALITATIVE RESEARCH AND THEORY DEVELOPMENT / MATS ALVESSON & DAN KÄRREMAN

Finns det någon genre som är så kreativitetsdödande som metodböcker? Med undantag för diskursanalys har jag under alla mina år på universitetet försökt undvika dem så långt det varit möjligt... Men: när man skriver en avhandling tvingas man ju förr eller senare formulera sig kring det där med metod. Nu har jag åtminstone lyckats hitta en som har ett lite roligt angreppssätt.

I den här 120-sidiga historien driver författarna tesen att samhällsvetare måste sluta vara så datafixerade. Vi vet inom vetenskapsteorin att vi aldrig kan observera data på något annat sätt än genom vår egna teoretiska glasögon, men empiriskt jobbar vi på som om vi kunde komma åt en objektiv verklighet "där ute" med noggranna metodiska tillvägagångssätt. Istället bör vi ha en mer avslappnad attityd till data, och snarast se vårt empiriska material som en "kritisk dialogpartner" som kan hjälpa oss att ifrågasätta dominerande teorier och synsätt. Det är viktigare att forskningen är intressant än att den har en korrekt metod. Vi ska skapa och lösa mysterier snarare än att gneta på med induktiv kodning. I'm in.

RESPONSIBILITY FOR JUSTICE / IRIS MARION YOUNG

Vilket ansvar har vi för strukturella orättvisor? Det är temat för rättviseteoretikern Iris Marion Youngs postumt utgivna Responsibility for justice (2011). Young är en tänkare som jag gillar mycket, hon är kanske mest känd för sin essä om förtryckets fem ansikten, men har också skrivit andra intressanta texter. Hon är också något av en stilistisk förebild för mig, hon skriver väldigt klart och tydligt, gömmer sig aldrig bakom akademisk jargong, utan kan sammanfatta komplicerade teorier och debatter på ett redigt men ändå rättvisande sätt. Hon brukar ofta utgå från någon för rättviserörelser viktig politisk fråga, och visa hur etablerade teorier kommer till korta med att förstå den, för att sedan visa hur vi bör tänka istället.

I den här boken diskuterar hon alltså vårt ansvar för att komma till rätta med ojämlika strukturer. Halva boken ägnas åt att etablera att vi har ett sådant ansvar, i dialog med rättviseteoretiker inom den analytiska filosofin, men lika mycket med samhällsteoretiker som Giddens och Bourdieu, samt inte minst Hannah Arendts tankar om ansvar, som hon både kritiserar och vidareutvecklar. I korthet landar det hela i att vi bör förstå ansvar genom en "social connection model" där vi alla har ansvar för de strukturer som vi på något sätt är delaktiga i.

Samtidigt har alla inte lika mycket ansvar för att förändra strukturer, utan ansvaret ökar ju mer makt, inflytande och privilegier vi har. Ansvaret är också gemensamt och pekar framåt mot kollektivt handlande snarare än bakåt och mot enskilda individer, vilket är mer en juridisk "liability model".

Hon har också ett viktigt kapitel om olika sätt att undfly sitt ansvar. För det första kan vi låtsas att vi inte har något val. För det andra kan vi förneka att det överhuvudtaget finns någon koppling mellan oss och de utsatta. För det tredje kan vi säga att vi visst tar ansvar men för dem vi träffar - vilket sannolikt är människor som är ungefär lika privilegierade som oss själva. Och för det fjärde kan vi hävda att det inte är just vårt jobb - vilket är ett sätt att förneka att vi är medborgare som deltar i samhället.

Tänk om valrörelsen kunde utgå från frågan om vårt ansvar för struktuerella orättvisor?

"SAMHÄLLET MÅSTE FÖRSVARAS" / MICHEL FOUCAULT

TankeKraft har börjat ge ut Foucaults föreläsningar vid Collège de France i en bokserie. Jag köpte "Samhället måste försvaras" (2008) när den kom ut men har inte orkat läsa den förrän nu. Temat för boken är ungefär relationen mellan krig, politik och samhälle. Är kriget politikens fortsättning med andra medel, eller är politiken krigets fortsättning med andra medel?

Till att börja med kan man konstatera att Collège de France verkar vara ett speciellt ställe: Professorerna undervisar 26 timmar per år, resten av tiden är fri banbrytande forskning, föreläsningarna som drar fem hundra personer är öppna, studenterna behöver inte registrera sig, inga betyg och så vidare...

Precis som de flesta andra Foucault-böcker innehåller den här superintressanta teorier om makt varvat med långtråkiga historiska utläggningar som man får skumma sig igenom. Foucault börjar i att på ett tydligt sätt gå igenom de grundläggande dragen i sin syn på makt: det handlar om att se makt i termer av ett spel av styrkeförhållanden snarare än något "juridiskt" som kan reduceras till Lagen eller den Härskande klassen. Mot den marxistiska synen att alla maktförhållanden kan reduceras till kapitalismen kräver Foucault en mer specifik maktteori: "Jag tror att vad som helst kan härledas från det allmänna fenomen som borgerskapets herravälde innebär." (s.44)

Ok, så Foucault startar i sin egen maktsyn, det vill säga makten som styrkeförhållanden, eller politiken som krigets fortsättning. Sedan ställer han på klassiskt Foucault-manér frågan: Men hur uppstod den här synen egentligen? Och så ger han sig i kast med att historisera denna syn. I vanliga fall brukar det finnas en tydlig poäng när Foucault utgår från något samtida och sen historiserar det för att kritisera samtidsförhållandena. Det klassiska exemplet är väl hans idé om att "sodomiten var återfallsförbrytare, den homosexuella är nu en art". Men här kommer liksom ingen tvist på slutet, jag väntar på någon poäng som ska kasta om hela utgångspunkten för studien men den kommer aldrig. Det kanske är anledningen till att den här boken inte är bland hans mest kända, eller så har jag missat nåt väsentligt, eller så är det att det är just en serie föreläsningar utgivna som en bok... Behållningen tyckte jag i alla fall var den tydliga presentationen av F:s maktsyn.

INTERSEKTIONALITET / PAULINA DE LOS REYES & DIANA MULINARI

"Hur kan maktrelationer i den postkoloniala världen göras begripliga? På vilket sätt är traditionella feministiska förklaringar till maktens konstituering kopplade till vithetens hegemoni? Hur artikuleras materiell ojämlikhet med diskursiva föreställningar om 'den andra'?"

Så inleds Intersektionalitet: Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap (2005). Jag skulle vilja säga att det här är lite av en bortglömd klassiker. Många refererar till antologin Maktens (o)lika förklädnader som kom nåt år innan, men av någon outgrundlig anledning verkar få gilla den här boken. Jag minns att jag köpte boken samma dag den kom ut, och den har betytt mycket för mig. Från att ha varit en student med splittrade intressen kring saker som globala maktfrågor, klassojämlikheter och genus, som framstod som helt olika och orelaterade saker, blev jag i och med den här boken någon som var intresserad av intersektionalitet!

Paulina de los Reyes & Diana Mulinari presenterar intersektionalitet som ett helhetsperspektiv på frågor om ojämlikhet, och en huvudtanke är att man inte kan välja bort till exempel ras, klass eller kön utan att få en bristfällig analys som reproducerar maktförhållanden snarare än att ifrågasätta dem. De insisterar bland annat på att situera svensk feminism i en postkolonial värld, och menar att intersektionalitet utmanar den (då) rådande förståelsen inom svensk feminism av genus som den mest centrala eller överordnade kategorin. De kritiserar också idén om "feminismer" i plural, eftersom det gör att postkolonial kritik framstår som något som kan väljas bort.

Med andra ord ställer boken fortfarande aktuella frågor, inte minst till vita som gillar att slänga sig med intersektionalitetsbegreppet utan att vara särskilt intresserade av ras, rasism och rasifiering... Kritiken riktar sig mot "feminismens deltagande i processer av exkludering och stigmatisering genom ställningstaganden som legitimerar lönearbetet, heteronormen, vithetens överhöghet och nationens självklara centralitet" (s.124-5).

Boken är också bra för att den samlar ihop flera olika debatter och perspektiv och visar hur de kan ses som relevanta för en intersektionell problematik. Exempelvis debatten mellan Butler och Fraser, Black feminism, postkolonial feministisk kritik, men också teoretiker utanför feminismen som Marx, Foucault, Tilly, Balibar & Wallerstein. Det är mycket intressant som ryms inom bokens pärmar, och som tål att tänkas på, men också argument som känns mindre övertygande, som den Fraser-inspirerade gränsdragningen mellan olika former av ojämlikhet, där vissa ses som mer "beständiga" och centrala än andra.

EUROPEAN OTHERS / FATIMA EL-TAYEB

Hur ska man egentligen tänka kring rasfrågor i Europa, och hur hänger de samman med kön och sexualitet? En riktigt bra bok om dessa frågor är European others: Queering ethnicity in postnational Europe (2011) av Fatima El-Tayeb. El-Tayeb tar ett komparativt europeiskt perspektiv, vilket undviker både idén att ras bara finns i USA och absolut inte i Europa, och idén att ras måste diskuteras väldigt mycket i relation till en specifik nationalstat, t ex allt tal om "Swedish exceptionalism" när det gäller Sverige. Tvärtemot dessa uppfattningar visar El-Tayeb att det finns stora likheter mellan europeiska länder, människor som inte är vita blir sedda som icke-svenskar, icke-tyskar osv. vilket gör det hela till ett gemensamt europeiskt rasproblem.

European others innehåller bra diskussioner om hur man kan tänka kring ras i Europa teoretiskt, men också analys av debatter om invandring och muslimer, hiphopkulturens betydelse som en minoritetskultur för att synliggöra rasism och erfarenheter av att vara rasifierad i Europa, queer poesi med mera. Den undersöker inte bara dominerande diskurser utan också vad de "Europeiska Andra" själva uttrycker. Två icke-vita tyskar blir tilltalade på bussen och får höra att de pratar så bra tyska (för att vara "invandrare"). Svaret: "Tyska är ett så lätt språk".

WHY STORIES MATTER / CLARE HEMMINGS

På 70-talet var alla feminister essentialister, men i och med Judith Butler och poststrukturalismen vet vi nu bättre, beväpnade med intersektionalitsteorier och tankar om skillnad har vi nu en mycket mer komplex förståelse av makten än nånsin tidigare. Nej, det var på 70-talet som feminismen var verkligt radikal, vi hade en kvinnorörelse som var aktiv och levande, nu finns inte det längre och istället för feministisk solidaritet har vi fått en generation feminister som gör karriär i den nyliberala akademin och glömmer de stora viktiga frågorna. Nej, visserligen blev vi kanske förförda av den språkliga vändningen, men nu vet vi bättre, vi kan lämna den där språkfixeringen åt sidan och återvända till materialiteten fast på nya sätt.

Känns berättelserna bekanta? Var befinner sig feminismen? Ebba Witt-Brattström eller Tiina Rosenberg? I Why stories matter (2011) undersöker Clare Hemmings, professor i feministisk teori vid LSE i London, de dominerande narrativ som feministisk teori berättas genom. Det här en smart bok, som undersöker hur teori berättas. Inte minst fäster hon uppmärksamheten på hur stora likheter det finns mellan de dominerande berättelserna om feminismens utveckling trots att de är polariserade mot varandra: att förr var 70-talet, att Butler och 90-talet var en viktig vändning, att Svart feminism enbart hör hemma på 1980-talet osv.

"Despite the complexity of the last few decades of feminist theory - its dizzying array of authors, objects, disciplines, and practices - the story of its past is consistently told as a series of interlocking narratives of progress, loss, and return that oversimplify this complex history and position feminist subjects as needing to inhabit a theoretical and political cutting edge in the present." (s.3)

En fin bok som komplicerar våra förgivettagna narrativ, intressant för alla som är intresserade av feminism och teori. Innehåller också spännande analyser av affektivitet i texter och hur citeringspraktiker är performativa och skapar den historia som de påstås utgå ifrån.

DELEUZE: TÄNKANDE OCH BLIVANDE / FREDRIKA SPINDLER

På jullovet passade jag på att läsa Södertörn-filosofen Fredrika Spindlers nya bok om Deleuze (2013). Gilles Deleuze är en fransk 1968-filosof, ibland beskriven som den mest filosofiska av poststrukturalisterna. Jag hörde först talas om Deleuze genom att han är poppis inom den så kallade nymaterialistiska riktningen inom feministisk teori. De menar ungefär att Butler och diskurs-tänket är helt passé eftersom det reducerar allt till språk, medan vi i själva verket är högst materiella varelser som består av bakterier och annat som flödar omkring i världen och ifrågasätter vår tro på avgränsade individer. Jag tycker fortfarande att kritiken av Butler och Foucault är åtminstone missvisande, kanske också felaktig, men däremot har jag upptäckt att Deleuze är en ganska kul filosof.

Anti-Oedipus som han skrev tillsammans med psykoanalytikern Guattari är en hilarious, helt oseriös men bitvis rolig kritik av psykoanalysen. En del av Deleuze andra böcker är rätt svårtillgängliga, och några av intro-böckerna som finns, av exempelvis Claire Colebrook är skrivna på ren jargong och inte särskilt hjälpsamma. Spindlers bok är däremot ett föredöme! Hon skriver klart och intresseväckande, i boken framstår Deleuze som helt normal och det känns svårt att inte gilla honom efter en sån här bra bok. Det känns roligt att det finns så här bra filosofer i Sverige, hade jag varit student idag hade jag inte tvekat att läsa filosofi på Södertörn. Det som är bra med boken är dessutom att hon struntar i en del av de mer ointressanta temana hos Deleuze och koncentrerar sig på att lyfta fram det som är vettigt.

Till exempel, man börjar inte tänka av sig själv utan bara som ett resultat av att man stöter på något: "Det som kommer först i tänkandet är inbrottet, våldet, fienden, och ingenting förutsätter en filosofi" (s.29). Filosofi handlar inte om att upptäcka sanningen, utan om att skapa begrepp som är intressanta och kan göra något snarare än att avspegla något. Av den här boken lärde jag mig vad ett "immanensplan" är, något jag gått bet på hittills, det är den jordmån eller miljö som ett begreppsskapande utgår från, "grundandet av tänkandets horisont". Bra var också att Spindler diskuterar likheter och skillnader mellan D:s tänkande och fenomenologin, samt kapitlet om Hume som förklarar varför D kallar sig empiricist. Det här är den bästa boken jag känner till om Deleuze, och för den Deleuze-intresserade rekommenderar jag den här boken som intro och om man vill läsa någon originaltext föreslår jag Dialogues II, ett slags intervjubok. Det man fortfarande kan fundera på är hur mycket det "immanenta", det vill säga det lokala och situerade, egentligen passar ihop med det "materiella" där allt är opersonliga blivanden, intensiteter...

DEN GLADA VETENSKAPEN / FRIEDRICH NIETZSCHE

Efter en höst fullproppad med undervisning har jag nu äntligen lite mer fri läs- och skrivtid. Jag är inne i nån slags filosofi-period och fick för mig att jag borde läsa nåt av Nietzsche. Det fick bli Den glada vetenskapen som enligt beskrivningar ska vara en av hans bästa böcker och innehålla de flesta typiska Nietzsche-tankarna. Men framförallt fanns den tillgänglig i svensk pocket. Så vad tyckte jag? En del hundöron blev det på tankeväckande passager, däremellan var den rätt tråkig. Boken innehåller 342 avsnitt eller fragment, vissa är bara en eller ett par meningar, andra ett par sidor långa. Några lite roliga grejer:

"11. Medvetandet. Medvetenheten är det sista och senast tillkomna stadiet i utvecklingen av det organiska och följaktligen också det svagaste och mest ofullgångna hos det. [...] Vore inte instinkternas livsuppehållande förbund så oerhört mycket mäktigare och tjänade som regulator för det hela, skulle mänskligheten vara dömd att gå under till följd av sina felbedömningar och sitt fantiserande med öppna ögon, sin godtrogenhet och bristande grundlighet, kort sagt till följd just av sin medvetenhet." (s.27)

"29. Fasadlögnarna. [...] Och så går man till väga inom varje härskande moral och religion och har alltid gjort det: orsakerna och avsikterna bakom sedvanan ljugs ihop som en fasad i efterhand så snart några börjar bestrida dess giltighet och fråga efter orsaker och avsikter. Här ligger den stora oärligheten hos konservativa i alla tider - de är fasadlögnare." (s.47)

Kritik av dem som tror på universella moraliska lagar: "Själviskhet är det nämligen att uppfatta sitt eget omdöme som allmän lag [...] den förråder att du ännu inte upptäckt dig själv" (s.222).

PARTING WAYS / JUDITH BUTLER

Jag skummade Butlers senaste bok, Parting ways: Jewishness and the critique of zionism (2012), inte för att jag är särskilt intresserad av Israel/Palestina-konflikten, men Butler är ju ändå alltid Butler. Jag gillar verkligen hennes sätt att skriva, det andas kvalitet. Särskilt gillar jag hur hon i sina texter gärna radar upp en massa frågor, som hon sedan diskuterar, det bjuder in läsaren att tänka med henne.

Det jag tyckte var mest intressant handlade om Hannah Arendt och hennes kritik av nazisten Eichmann för att han inte ville dela jorden med judarna. Ur detta härleder Butler en etik som grundar sig på "the unchosenness" av vilka vi bebor jorden med. Vidare skriver hon om att Eichmann i rättegången i Israel som Arendt bevakade, försvarade sig med hänvisning till Kants etik, vilket för Arendt måste ha framstått som "doubly scandalous": inte nog med att han administrerade judeutrotningen, han hade dessutom mage att rättfärdiga det med hänvisning till moralfilosofin...

Enligt Butler kom detta att sätta sin prägel på Arendts tänkande därefter: "In a way, we can understand much of Arendt's later work, including her work on willing, judgment, and responsibility, as an extended debate with Eichmann on the proper reading of Kant" (s.156).

NYTT!

Välkommen hit!
Här tänkte jag posta lite tankar om sånt jag läser.

*Kalle